För ungefär ett år sedan fick jag och Erik beskedet att vi väntade barn. Det väckte väldigt många glada känslor och vi började snabbt planera framåt. Samtidigt som vi ville berätta för hela världen läste vi på olika informationssidor på nätet att man bör vänta med att berätta till efter att de första tolv veckorna har passerat, eftersom risken för missfall är som störst då. Det lät rimligt, så vi väntade. Och några veckor senare fick vi missfall. Först då insåg vi hur ologisk den här uppmaningen egentligen är.

Missfallet var på många sätt en väldigt jobbig upplevelse och det som var allra jobbigast var nog faktiskt att nästan ingen visste. Att vi inte kunde dela sorgen med människor runtomkring oss och att försöka leva på som vanligt fast ingenting var som vanligt, i alla fall inte för oss. För missfall i sig är vanligt. Ungefär en tredjedel av alla graviditeter slutar i missfall och jag vågar nästan lova att alla känner någon som har varit med om det. Ändå är det inget vi pratar om. Om vi gjorde det och inte hade den här hyschiga inställningen så skulle det kanske inte skapa så mycket stress och känslor av ensamhet när det väl inträffar. Då skulle både glädjen över att vänta barn och sorgen över att inte längre göra det kunna delas och hanteras lättare utan att det var något konstigt eller fel med det.

När vi i våras blev med barn igen var vi snabba med att berätta för de närmaste. Det tog lång tid innan vi verkligen vågade tro på att det skulle gå bra, men nu ser det faktiskt ut att göra det. Därmed inte sagt det har varit rakt igenom lätt och glädjefyllt.

I söndags blev jag utskriven från antenatalavdelningen på Södersjukhuset där jag varit inskriven fem dagar på grund av för tidiga sammandragningar. Efter olika behandlingar för att dämpa sammandragningarna samt skynda på barnets lungmognad utifall att det föds för tidigt så är läget nu mer stabilt, men jag är sjukskriven på heltid och ska röra på mig så lite som möjligt.

Från att ha varit fullt inställd på att plugga resten av terminen, jobba, träna samt fixa och dona hemma inför bebisens ankomst har jag blivit tvungen att acceptera att jag inte kommer kunna göra något av det. Jag har känt mig både arg och ledsen, men är nu mest glad och tacksam över mödravården i Sverige och att det faktiskt går att förhindra en alldeles för tidig förlossning. Det är fantastiskt, och barnets välmående är så klart tusen gånger viktigare än alla de där andra sakerna.

Vi har träffat en barnläkare från neonatalavdelningen och blev lugnade av att få veta att allt med allra största sannolikhet kommer att gå bra, även om vår bebis skulle ha bråttom. Han förklarade att de allra flesta barn och nyblivna föräldrar kommer till ungefär samma utgångsläge efter en förlossning, men att det kan vara en mer eller mindre krokig väg dit. Den där krokiga vägen är också något vi skulle behöva prata mer om – alla oväntade saker som kan inträffa, som faktiskt är ganska vanliga och som gör att det inte blir som man har tänkt sig.

Allting kring en graviditet är uppbyggt kring det ”normala” och både svårigheter med att bli gravid och komplikationer under graviditeten tystas ofta ned. Graviditetsbesvär förväntas vara överkomliga, du ska kunna röra på dig varje dag, äta rätt och planera för att jobba in i det sista. Tätare besök hos barnmorskan samt föräldrautbildning förläggs till sent i graviditeten utan att ens diskutera det faktum att många graviditeter inte varar fullt så länge. Det finns inte riktigt utrymme att begränsas av illamående dygnet runt, svår foglossning, risk att föda för tidigt eller andra åkommor, trots att det är både vanligt och oundvikligt.

Det är nog få som inte väntar sig att livet kommer förändras och att man blir tvungen att släppa kontrollen den dagen man får barn. Men som en klok barnmorska sa till mig: egentligen släpper man kontrollen redan den dagen man planerar att bli gravid. Man får helt enkelt bara finna sig i det som händer.

Det var så klart inte kul att ligga på sjukhus i flera dagar, men en positiv insikt som det gav mig och Erik var att vi är långt ifrån ensamma. Att vänta barn är det största och bästa vi båda har varit med om, men det är viktigt att också kunna acceptera allt det där som faktiskt inte är så himla underbart. Och att veta att en graviditet som inte är sådär perfekt som man tror att den ska vara ändå är helt normal.

Annonser